novell, eller mer sanningen...!
Tiden förändras inte, den ser likadan ut för varje dag som går. Bilden ändras desto mer. Känslan, tanken och den klara bilen av det som fanns. Ingenting är längre sig likt. Man kan säga gråa trista uttryck som att tiden läker alla sår. Något som för mig bara är tomma ord, något som man bara säger för att man tror att allt kommer att bli som förut. Men det funkar inte så, det är inte så lätt som alla får det och låta. Tiden ändrar sig inte, men du gör det. För varje dag som går, för varje minut som går och för varje månad som går. Och när man tror och inbillar sig att allt till slut ordnat upp sig, då dyker du upp i livet igen. Det är första gången jag skriver det, det är första gången jag säger det.
Jag saknar dig…
Sommaren är slut, sommaren som försvann som en vind. Våren lika så. Året är 2011, jag lever för första gången i nutid. Den enda som jag bryr mig om är mig själv. Jag har en vän, en enda vän som står mig nära, som finns nära mig när tårarna behöver torkas. Och nog finns det tårar och torka. Att under 22 år leva i dåtid, i en främmande värld kräver ingen ansträngning. Men att ta sig vidare upp från en lögn, tillbaka till verkligheten och till nutid har kostat mycket energi och mängder av tårar. Och det är tack vare min vän som jag är den jag är. Som jag klarar av att leva ett normalt liv igen. Ett liv utan lögner och hat.
Jag är tillbaka vid årskiftet 09/10. Du var den första människan jag ringde till den nyårsnatten. Det snöade och jag var lycklig. Snöflingorna föll från den mörka natthimlen och landade på den redan snötäckta gatan. Gatlamporna lyser upp, vilket gör det lättare och se snöflingorna. Sista smset som fick mig att glömma det gamla tråkiga året 2009. Klockan slog nytt år och en minut senare visste jag att det nya året skulle bli något alldeles extra. Något speciellt som jag alltid drömt om. Första samtalet, första smset och första skrattet. Du visste precis vilka knappar du skulle trycka på och du visste precis vilka ord du skulle skriva för att få mig glad.
Jag hade rätt, vi gjorde det. Våren kom, sommaren kom, hösten kom och vi tog oss igenom ett magiskt år av glädje och tårar. Det mesta var glädje. Och det bästa av allt, ingen visste något alls. Det var vårat år på alla sätt. Det som var det första lyckliga smset, skulle också visa sig vara det sista misslyckandet från din sida. Du förstörde mig. Du förstörde det underbara året genom att bara sluta vara dig själv.
Det är nyårsnatten 10/11. Jag gråter, dricker champagne och tittar på nya snöflingor som faller mot marken. Det är mörkt, kallt och blåsigt. Det går aldrig iväg något samtal till dig i år. Det går iväg minst hundra sms, ett till dig. Men inget svar. Det är där jag egentligen skulle insett att jag skulle gått vidare. Men jag fortsatte i hopp om något bättre. Jag såg aldrig kniven som du just satt i min rygg och kände aldrig att du drog den neråt. Våren kom, våren gick, sommaren kom, sommaren gick. Hösten är här och jag är tom på tårar.
Det är höst 2011 och jag har aldrig tillbringat så lång tid genom att torka tårar. Jag har aldrig tillbringat så lång tid genom att försöka gå vidare och jag har aldrig insett att jag tappat mig själv. Ingen har någonsin påstått att det ska vara lätt och gå vidare, men ingen har någonsin sagt till mig att det gör så fruktansvärt ont. Varje gång jag försöker, varje gång jag är på väg ur det. Dyker du upp från ingenstans och kastar ner mig i mörkret igen. När jag precis ska nå kanten, halkar jag tillbaka ner. Den här gången trodde jag verkligen jag skulle nå toppen. Jag stod mer eller mindre på båda benen igen. 4 månader senare, jag trodde för första gången på mig själv igen. Tills du dök upp igen! Jag har aldrig skrivit det till någon förut. Jag har aldrig skrivit och menat det så mycket som jag gjorde den här gången. Jag gav det ännu en chans och jag trodde på det. Jag menar varenda bokstav i meningen: Jag saknar dig!
Jag saknar dig verkligen, på riktigt! Det har kostat tårar, tid, energi och delar av mitt liv. Det kommer förmodligen kosta mig mina sista tårar också. Jag kommer aldrig ha mod till att säga det till dig, men jag saknar dig. En blick säger mer än tusen ord. 1 år och 8 månader, det är fortfarande samma blick. Jag vet fortfarande inte vad den betyder och jag kommer förmodligen aldrig att få reda på det heller.
Jag kommer aldrig få höra dig säga det! Men jag menar det direkt från hjärtat. Jag saknar dig, alltid!