SANDIN

Om en vecka fyller jag 20 år. Vilket betyder att jag genomgått 20 år av mitt liv utan att egentligen presterat någonting alls. Ibland funderar jag på vad jag egentligen vill göra! Det får mig att må skit dåligt och så blir jag ledsen! Jag vill så gärna vara kvar i Halmstad, skaffa jobb och så. Men samtidigt vill jag åka hem! Jag vill bo hemma i Värmland! Jag har ganska så stor ångest vill jag lova! Vet inte om det är nån slags åldersångest jag börjar få. Men det gör mig ledsen och deprimerad! Som sagt, jag är 20 år snart! Jag vill göra något av mitt liv! Jag vill kunna stå där om några år och vara världens lyckligaste och ha familj! Jag vill inte vara den där olyckliga Malin som inte vet vad hon vill! Inte känna att jag är ensam! Jag vill ha nån där som stöttar mig hela tiden, som peppar mig och tror på mig!
Det kommer så mycket känslor hela tiden! Starka känslor som jag tyvärr inte kan göra nåt åt! Jag vill inte att nån ska tycka synd om mig! Inte ge mig några positiva ord som, "det kommer att bli bra, det ordnar sig." Jag har slutat tro på det nu! Jag har egentligen slutat tro på allt just nu! Jag som alltid brukar vara den glada positiva Malin som alltid sprider glädje! Det är jag också, nånstans! Jag kan bara inte plocka fram det just nu!
Jag vill inte sitta där på söndag och gråta på min 20 års dag! Man ska vara glad då. Lycklig över att få tillbringa sin bästa dag i livet tillsammans med alla nära och kära! Ha dom hos sig och skratta och vara glad! Det är så jag vill att det ska vara!

Ångest, en stark känsla av hat och illska men ändå så glad inombords!

Den varmaste dagen var då, den dagen i juni 2006. Dagen som framförallt är minnesvärd men så också den dagen som skulle betyda mycket och alltid finnas med.

Det började en fredag en bit in på juni månad. Jag hade vart med och seglat en tävling på ett dygn. Det var det som skulle bli det stora ämnet. Måndagen efter så hittade du mig. Det var aldrig jag som kom till dig, utan du som kom till mig. Det är det minsta som man kan kräva. Den minsta kraftansträngning som man kan göra. Men också det som kan göra en mest lycklig. Du började prata med mig, frågade mig en massa om hur seglingen hade gått. Jag blev glad och svarade. Det var den kvällen då allt började. Kvällen gick till att prata segling, vilket skulle fortsätta flera dagar och kvällar efter det. Vi kom närmare varandra än vi båda trott.
Måndagen den 24 juli, 6 veckor efter vi började prata, träffades vi för första gången. Det var som den första dagen, riktigt varmt ute. Jag och en kompis hade cyklat ut till skärgården för att bada och äta glass. Han kom och hälsade på och sa hej. Jag var världens lyckligaste. Så underbart bra man kan må när solen går upp och stannar där! Det var som en solstråle som sakta och ganska så osäkert kom ut på bryggan och stannade en evighet! Jag gick in i en helt annan värld och mådde som jag aldrig gjort varken innan eller nu idag.
Efter den dagen fortsatte allting som på räls. Fredagen den 28 juli, dagen efter min födelsedag var han hemma hos mig. Från 00.10 tills 04.00. Allt var så himla underbart! Vi hade så förbannat roligt tillsammans. Dagarna och datumen är så klara och kommer alltid minnas som igår. Den 27 juli fyllde jag år. I lite över en månad hade vi kännt varandra och han gav mig en födelsedagspresent! Jag fick det jag från första dagen drömde om. En skärgårdstur i hans bil! Den andra lyckligaste dagen i mitt liv!
Några veckor efter alla lyckliga stunder tröstade han mig för första gången! Jag kom till han för att söka tröst, och han kramade om mig och sa att allt skulle bli bra. Vi träffades dagen efter och han gav mig en stor kram och frågade om jag mådde bättre. Han visade känslor och brydde sig verkligen om mig. Två dagar efter detta grät jag igen. Det var dagen då jag skulle åka tillbaka till Halmstad efter historian och så även min allra bästa sommar i mitt liv! Jag var självklart ledsen att behöva åka från han som betydde så otroligt mycket för mig! Jag tog en promenad till platsen där han hade hållt om mig och tröstat mig. Han kom till mig igen. Vi satt i flera timmar och bara pratade. Han berättade saker jag aldrig glömmer och detsamma gjorde jag! Han körde hem mig och gav mig den längsta och mest känslosammaste kramen jag nånsin fått! Jag stängde dörren och gick in. I ovetskap om vad som skulle hända då jag satt i en bil på väg tillbaka till Halmstad!

Under bara några månader förändrades allt! För honom var jag inte längre det jag varit bara några månader innan. Allting ändrades, vi började tappa kontakten mer och mer. Jag kände hur jag började bli mer och mer deprimerad! Utan att egentligen veta varför. Det var först ett halvår senare som jag fick reda på att strax efter att jag hade åkt tillbaka, träffade han en annan tjej! Det vi hade haft tillsammans kändes bara som helt bortblåst! Det kändes som om han glömt mig helt, som om jag inte betydde något mer för honom!
Nu, sommaren 2008 känns allt helt borta. Ingenting kommer att bli som då, det vet jag men hoppas på något helt annat! Han är den som alltid kommer att finnas för mig, han är också den som minnena är starkast med.
Jag har kommit tillbaka för att återfå det jag tappade för två år sedan! Jag tänker inte förlora en så bra vän som jag har i Björn Eklund! Även fast han skiter i mig så kommer han föralltid vara den bästa killkompis jag nånsin haft!