SANDIN

Jag vet jag låter bitter, det känns också ganska så ofta att jag bara tänker på mig själv! Men det är så skönt och få skriva av sig på något sätt! Enda sättet att få någon och förstå hur jag känner, visa att även jag har känslor som vill ut. Jag är egentligen inte så bitter som jag låter, och egentligen tänker jag inte bara på mig själv! Känns som om jag hela tiden tycker synd om mig själv. Så är inte fallet, jag vet att det finns många som jag där ute som känner sig ensamma och dumpade av det som man kallar kärlek.
Jag skrev i tvåan en uppsats om kärlek. Det var en debattartikel där jag ställde mig negativt till kärlek. Jag fick VG på den uppsatsen. Jag har alltid, precis som många andra, vart kär i kärleken. Vem har inte det? Men man kan också bli så förbannat sårad och för fruktansvärt illa behandlad. Det är även här som jag, och många andra, känner igen sig. Alla har vi någon gång var kära! Första kärleken, känslan att vara kär, då det pirrar i hela kroppen. Första kärleken, då man blir sårad och behandlad som skit första gången, smärtan som drar genom hela kroppen.
Vi har alla vart med om det nån gång! Jag är det hela tiden. Att städigt få den påminnelse som stämplar en rakt i pannan! Man växer ifrån det, men hela tiden kommer något nytt. Man hittar den perfekta kärleken, knyter sina band tillsammans och tappar dom lika fort som man blinkar. Båda känner trygghet hos varandra, man känner att hela livet svävar på moln. Man är överlycklig att man hittat en person som kommit in i ens liv. Det är denna någon som man litar på i alla lägen. Sen startar helvetet, det räcker man vänder ryggen minsta lilla. Eller att man inte hörs på nån dag, eller till och med verkar vara ointresserad fast man inte är det. Det är då, då som man blir lämnad ensam i skiten.
Ett praktexempel: Man har en kompis, har inte pratat så mycket med honom/henne. Dagen kommer då hela livet kretsar kring er, ni umgås och pratar hela tiden. Du hjälper personen upp från skiten, stöttar honom/henne till tusen. Verkligen ger allt, ni litar på varandra. Du går hela tiden och tror och hoppas på något. Så kommer den dagen då kompisen överger dig. Du vet inte varför, och får heller inte reda på det först. Sen kommer det fram att din kompis skaffat pojk/flickvän. Du blir helt plötsligt ointressant, banden som ni haft klipps! Du duger bara ibland och kommer hela tiden i andra hand och i värsta fall tredje hand. Men självklart så finns du alltid där, trogen ovetande om att du aldrig mer kommer få tillbaka honom/henne.

Allt jag gav dig, allt jag hjälpte dig med. Vad betydde det för dig? Jag ska aldrig mer finnas och stötta dig, du bara tar hela tiden. Du fick upp mig till verkligheten och drog lika snabbt ner mig i skiten igen! Så förbannat lågt! Ibland ångrar jag att jag sagt att jag är glad att du finns i mitt liv! Du river sönder mitt hjärta, hela tiden!