I belive in me!
Jag förstår mig inte på folk som gör allt för att det ska gå åt helvete för andra. Som nervärderar varje litet framsteg. Dom som hånflinar en rakt i ansiktet när det går bra. Som aldrig tror att andra kan lyckas! Är det nu man ska säga att man ska tycka illa om sånna personer? Eller är man bara så förbannat snäll att man bara låter det gå förbi som om inget hänt! Varför kan man inte bara bli glad om någon för en gång skull lyckas? Borde man inte som kompis ställa upp och stötta och peppa?
Det lär jag fundera på ett bra tag, men aldrig få nåt speciellt bra svar!
Man ska bara få ta all skit, aldrig få den ur sig. För då är man en dålig kompis. Som sig själv alltså, men alla andra kan tydligen trampa omkring på allt och alla och vara störst bäst och vackrast! Prata om sig själv, svara med ett enkelt okej och sedan fortsätta prata om sig själv. Är det bara riktiga vänner som bryr sig? Vem bestämmer vem som är äkta och falsk? Hur mycket skit ska man egentligen behöva acceptera innan man exploderar?
Citerar Marcus Birro: "Livet är som en stickad kofta, det kliar!" Så förbannat sant! Ibland känner man bara att allt runt omkring är som ett eksem, som man kliar och kliar på. Som går sönder ibland men som aldrig försvinner!
Att vara den som aldrig har några problem, som är den självsäkraste på hela jorden som får allt den vill ha. Det kan fan inte vara lätt. Att sedan vara med om en motgång och förlora allt man byggt upp måste vara en mardröm. En dag händer även det. Och då ska fan inte jag stå där och stötta! Livet är fullt av motgångar, man blir tacksam för varje liten medgång och bryter inte ihop av motgångar. Att vara uppväxt med många motgångar och mindre medgångar får en och veta vad livet egentligen är! Det handlar inte bara om livet, utan kärlek, vänskap och familj!
Jag känner igen mig, jag lever på en liten yta med fullt av motgångar och få medgångar. Men dom få medgångarna finns där, och då vill jag fan att det ska finnas nån där som mår bra med mig. Någon som skrattar med mig och framförallt någon jag kan dela dom med, utan att behöva lyssna på alla andras problem!
Man är inte mer än människa, och framförallt så lever man bara en gång!
Det lär jag fundera på ett bra tag, men aldrig få nåt speciellt bra svar!
Man ska bara få ta all skit, aldrig få den ur sig. För då är man en dålig kompis. Som sig själv alltså, men alla andra kan tydligen trampa omkring på allt och alla och vara störst bäst och vackrast! Prata om sig själv, svara med ett enkelt okej och sedan fortsätta prata om sig själv. Är det bara riktiga vänner som bryr sig? Vem bestämmer vem som är äkta och falsk? Hur mycket skit ska man egentligen behöva acceptera innan man exploderar?
Citerar Marcus Birro: "Livet är som en stickad kofta, det kliar!" Så förbannat sant! Ibland känner man bara att allt runt omkring är som ett eksem, som man kliar och kliar på. Som går sönder ibland men som aldrig försvinner!
Att vara den som aldrig har några problem, som är den självsäkraste på hela jorden som får allt den vill ha. Det kan fan inte vara lätt. Att sedan vara med om en motgång och förlora allt man byggt upp måste vara en mardröm. En dag händer även det. Och då ska fan inte jag stå där och stötta! Livet är fullt av motgångar, man blir tacksam för varje liten medgång och bryter inte ihop av motgångar. Att vara uppväxt med många motgångar och mindre medgångar får en och veta vad livet egentligen är! Det handlar inte bara om livet, utan kärlek, vänskap och familj!
Jag känner igen mig, jag lever på en liten yta med fullt av motgångar och få medgångar. Men dom få medgångarna finns där, och då vill jag fan att det ska finnas nån där som mår bra med mig. Någon som skrattar med mig och framförallt någon jag kan dela dom med, utan att behöva lyssna på alla andras problem!
Man är inte mer än människa, och framförallt så lever man bara en gång!
Kommentarer
Trackback